Igår ordnade vi barnvakt till alla barnen. Det är nämligen så att vi har en köpare till landet!
Vi for iväg till stugan för att plocka ur städa och gråta ut vårt älskade landställe.
Stora rabatten var så fin, så fin. Timmarna jag spenderat här går inte att räkna.
Och äppelträdet vi fått av mamma och pappa, som varit så näpet, hade äntligen gett frukt!
Jag slog mig ner en stund på trappen, samma trapp som jag satt på den där första sommaren. När landet var alldeles nytt för oss. Då var det midsommarafton, barnen sov och jag och Morgan satt där på trappen mitt i sommargrönskan och kände en ofattbar glädje över att detta var vår plats på jorden.
Igår tänkte jag att nu, nu du Anna-Maria får du gråta ut. Men så kom de då inga tårar. Det infann sig ett stila lugn. Samma känsla som då, den där första midsommaren. Detta är så rätt för oss! Vi ska vidare nu, mot något annat. Det är dags nu, att lämna över till en annan familj att njuta av Sjöskogen. Och vi, vi fortsätter på vägen mot vårt hem.
Men det finns en dörr jag inte riktigt mäktar med att glänta på. Och den handlar ju om vännerna vi fått därute. Hur otroligt fint vi har haft det tillsammans om somrarna. Hur de andra mammorna såg hur det var fatt, den där första sommaren när Alva och Edvin var så nya. Värmen jag kände, hur dom slöt upp kring mig som ett enda stort bultande kvinnohjärta!
Det fina är ju att även om vi flyttar nu så finns ju människorna kvar! Dom släpper jag aldrig!
Hejdå min älsklingsutsikt, jag firar av dig med smultron på strån.
Senaste kommentarer