Anna-Maria

Idag är ingen vanlig dag för idag är det Morgans födelsedag! Tjoho och hurra! Vi är kanske inte på något superduper mega firar humör just nu. Firandet får komma lite senare.

Förra året slog vi mer på stora trumman, då fyllde han ju faktiskt 50 år. Vi fick barnvakt i present och jag bjöd ut honom till resturang Himlen. Med utsikt över hela södermalm, så åt vi en helt otrolig avsmakningsmeny. Det var bra på så många sätt. Som småbarnsföräldrar så är vi vana att kasta i oss maten och hinner knappt känna om falukorven är vidbränd eller ej. Men en avsmakningsmeny tar tid. Tid som vi inte hade haft på drygt ett år just då. Att få sitta så, prata en mening till slut. Det var makalöst fint!

Och sen bjöd vi till fest på våran innergård. Så mysigt, ett riktigt härligt sommarhäng helt enkelt.

Alva och Edvin var inte på sitt bästa humör, fick hjälp av både syrran och mamma. Men jag var ändå tvungen att springa och amma titt som tätt för att minska gråtkaoset som lätt kunde uppstå annars.

På en aningen darrig ben höll jag tal och det handlade framförallt om det vi delar. Kaoset som kan uppstå ,men mest dom där stunderna när en liten tar sitt första steg, säger sitt första mamma, pappa.

Att få dela allt det där! Älskart!

Hur härligt det än är med både avsmakningsmeny och festligheter. Så är det ju såhär, i detta hav av barn, bakom någon soffa där du försöker fånga en stunds sömn. Det är i detta jag älskar dig som allra mest!

Hipp hurra för Morgan idag!

Vi firade ju Wille i tisdags. Med sång, tårta, ballonger och paket. Tror Love var pirrigast av alla. Han hade förberett så fint kvällen innan för sin storebror, klockan 04 på tisdagsmorgonen  så kom han in och väckte mig och tyckte det var dags att fira….

Alva och Edvin beundrade tårtan och skålade i äppejuice.

Födelsedagsbarnet him self. Åh, han blir så stor! Så fint det är!

Vi bjöd Willes kompisar på glass efter skolan och sen blev det spontanhäng hemma hos oss med tacobuffe såklart.

Gänget! Älskar skohögen!

När jag hör Wille och hans kompisar skratta och skoja inifrån hans rum fylls jag med så mycket värme!

Han växer upp och allt är precis som det ska vara.

Alva och Edvin fortsatte tårtfesten efter förskolan.

Mer tårta åt folket!

Wille!

För 11 år sedan idag fick jag för första gången upp dig på mitt bröst. Jag slogs av en omedelbar kärlek. En förunderlig känsla av att, här är du nu, men visst har du alltid gått vid min sida, visst har vi alltid varit tillsammans!

Jag får svårt att formulera mig för all min kärlek stockar sig i halsen. Men jag ska göra ett försök.

Att få se dig växa upp, följa dig. Det är det största.

Det finns ingen som ser så rätt igenom mig som du.

 Jag blir som genomskinlig och är så tacksam för det. I perioder när jag gått vilse i för mycket jobb, när jag varken vetat ut eller in. Då har du vilat din blick på mig, och jag förstått vad som är rätt och riktigt. 

Idag blir du 11 år och tonåren är bara ett ögonblick bort. Du är påväg mot något och jag lovar att släppa taget pö om pö, även om det ibland är svårt. Vetskapen om att jag inte kan skydda dig från allt är så förlamande smärtsam. Men ett vet jag! All min kärlek får du och jag ser ju redan nu att den skyddar dig.

Älskade unge! 

Vilken storebror du är, alldeles för snäll, tänker jag ibland.

Hur du stillat min oro genom att älska dina småsyskon redan i magen.

Idag är det din dag och hela världen den är din!

Om jag slutar att grotta ner mig i stress och press och istället tittar på alla ljusglimtarna från veckan som gick.

Bla så hittade Love en lian och bara det är ju en fullträff!

Och jag gick med solen i ögonen flera gånger ju!

Vi poddade och hade det skoj. Jag och Morgan matchade fint i blommigt!

Camilla har börjat fota mig just när vi ses…..

Jag blir lite rädd för mig själv. Ni förstår ju att jag kan behöva andas i en fyrkant….

Morgan jobbade borta två dagar och både han och barnen vart längtansfulla. Tack för skype!

Mamma fick en present från sina stora barnbarn. Jag kan säga att det inte är det lättaste att rada upp dessa herrar på bild. Men för sin älskade mormor gör dom vad som hest!

Vi hade sjuka mängder påskgodis kvar dom fick åka i soporna till förmån för körsbär! Och jag slängde i mig ett helt kg själv….så gott ju!

Häromdagen bet Edvin Alva i kinden. Några minuter senare fick Alva sin revansch då hon slog en ukulele i huvudet på Edvin. Detta gjorde sig inte bra på bild.

Detta är så mycket roligare att vila ögat på. Det kan gå så fort från ilska till glädje.

Tänk att jag har dom här i mitt liv!

Bort allt vad oro gör!

Kärlek! Och tack för fina kommentarer på mitt förra inlägg. Det värmer!

Det är bara att erkänna. Jag har stressat för hårt på sista tiden. Så många måsten, så mycket som ska fixas styras upp, ordnas, planeras, göras och styras upp igen och igen och igen. Jag har bitit ihop käkarna så hårt att jag fått träningsvärk.

Skulle ta en bild på mig och Alva för att skicka till mamma. Såg mig själv o ser ju hur trött jag är och lite ledsen, men liksom för trött för att orka gråta.

Ska försöka att inte bita ihop mer, men den där gigantiska elefanten måste ändå ätas, bit för bit en tugga i taget.

Natten till Lördagen vaknade jag kl 03 med stresskryp i kroppen och ett klappande hjärta. Det gick helt enkelt inte att somna om. Kl 05 vaknade Alva och Edvin och där var dagen igång.

Lördagen skulle innehålla barnkalas för Wille, jag tackade mig själv för att jag avstyrt alla planer på ett ”hemma hos oss kalas, med nybakade bullar, roliga lekar och tårta” Bounce var bokat! Så himla bra, dom fixar käk, glass och godispåse och sen får ungarna hoppa runt hur mycket dom vill. Morgan fick vara med på kalaset och jag blev hemma med Alva och Edvin. Så fick det bli! Jag var för slut för att dra iväg hela familjen. Ibland är det gött och dela upp sig.

Morgan var gullig och tog bilder. Efterrätten! Chokladmunk med glass!!!!

När kalasfolket var hemma igen gick jag ut. Regnet gjorde att jag lugnade ner mig något. Tänka ett steg i taget, andas i en fyrkant.

O tack för syrener! Nu är dom snart överblommade ju! En så försvinnande kort sekund dom är här.

Jag ska tänka på det.

Min kära faster Maria hade lagt ut denna dikt i sitt insta flöde.

Lärodikt den första juni

Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.

Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.

(Kajenn)

Det är ju det där med att inte rusa fram. Lugna mig en smula! Det kommer gå bra!

Jag är så galet imponerad av Wille! Hur han löser och hanterar Rubiks kub. Jag fattar verkligen noll och när jag frågar hur han tänker så svarar min snart 11 åriga son. ” Man måste tänka i algoritmer! ”

Ehhhh, jag vet knappt själv vad en algoritm är….men han tycker detta är så kul.

Ständigt fipplar han med denna kub och jag måste påminna honom att titta upp när vi går över gatan då kuben är med överallt!

Wille avskyr allt som har med tävling att göra, man kan säga att när det gäller det där med att kunna hantera en förlust så har han utvecklingspotential. Men kuben har fått honom att tänka om. Nu letar han tävlingar han skulle vilja delta i!

Igår hade han tvättdag av sin kub. För att den ska röra sig på bästa sätt behövs tydligen det. Omsorgsfullt plockas alla delar av och tvättas noga med en topps, för att sedan torkas, oljas och plockas ihop.

Som sagt, imponerad är bara förnamnet!