Anna-Maria

Det här med att bygga hus, drömma och fundera hur vi ska ha det. De är ju något som alla i familjen varit med på. Alla har tyckt och önskat. Love har bla önskat sig en linbana som ska gå från huset ner till en pool. Med gripklor som tar av en kläderna just innan man slängs ner i vatten. Vi kompromissade lite och enades om att en enklare variant av linbana får det bli samt en gunga.

Så det är dags att leva upp till löftet nu.

Bara och börja skruva!

Alla är med och jobbar!

Just under kastanjen blev en bra gungplats.

Penningblad till golv och kastanj till tak. Mycket bättre än så blir det inte.

Jo föresten! Att hitta smultron runt hörnet och att få bjuda sin storebror, det är oxå fint.

Ett smultron och en allvarsam blick.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Hejsan Lördag!

Ja nu känner jag mig så tjofaderittan på något sätt. Liksom påfylld med kolsyra. Jag är helt enkelt lycklig!

Äntligen efter många månaders väntan så sågs vi då äntligen. Syrran med familj och mina föräldrar.

När bilarna rullade in på vår uppfart så klack det till i mig. Som om all sorg, oro och rädsla jag känt under vintern och våren tunnades ut.

Vi var tillsammans igen. Utan kramar stod vi där vid vårt hus, med tårar som rann längs kinderna så var vi ändå tillsammans igen. Mina kugghjul hakade rätt, jag tinade upp.

Vi var mest utomhus men hade förberett inomhus med handsprit och tvål lite varstans.

Mest imponerad var jag över barnen. De var så noggranna med att inte kramas. Jag såg hur det ryckte i dem, men att de förstod att det funkar inte med den sortens kontakt just nu.

På armlängds avstånd funkar det hur fint som helst.

Pappa hade förberett för regn, med både pressening som gick under namnet ”snön på fjället” samt ett regnskydd. De åkte upp ändå trots fint väder och pappa tog fram stormköket och kokade korv till barnbarnen.

Det funkar att ses!

Och så min syster då! Hon som tillhör riskgrupp, som jag oroat mig sönder och samman över. Så sitter hon plötsligt där  på vår köksbänk och lägger av ett asgarv som bara hon kan göra. Och nu är jag så upptinad att jag är alldeles varm.

Vi gick på flera promenader och vi fick visa upp vårt nya område. Om kvällen kan jag ha lurat med mig mina föräldrar på en promenad som skulle varit på ca 4km men visade sig visst vara närmare milen…..

Men att få gå så tillsammans. I den här galet vackra naturen. Titta där och titta här. Språka längs med vägen.

Något som annars skulle varit en vanlig trevlig promenad, värdesätter jag nu så högt och blir till guld för mig.

Det går att träffas på ett ansvarsfullt sätt.

När de vinkade hej då och for iväg igen så viskade Wille till mig. ” Hur länge dröjer det tills vi kan ses igen?”

Förstår ju hans oro och det blir för sorgligt att tänka åt det hållet. Så jag tänker, som det ser ut just nu, som vi bor här, och under sommaren när vi kan vara utomhus, så funkar det att ses!

Så jag viskade tillbaka, det där mantrat jag upprepar om och om igen.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Jul och nyår 2019 mot 2020 så firade vi och umgicks med mina föräldrar, min syrra med familj. Vi hade hyrt en stuga i Orsa Grönklitt. Vi åkte skidor och tog så för givet vårt umgänge.

Barnbarn kröp upp i morföräldrars famn. Kind mot kind liten och äldre. Ingen oro, ingen rädsla.

Kusinerna lekte och tumlade runt i snön. Jag och syrran njöt av barnens framfart. Himlen var så vacker om kvällen och jag ville äta hela landskapet med sked. Att krama om min syrra tog jag så för givet.

Allt var så vanligt och så självklart. Precis som det ska vara.

Om jag vetat då vad jag vet nu. Hur lång tid det skulle ta innan vi sågs igen. Hur många tårar jag skulle spilla.

Om jag vetat då när vi vinkande hej då med löfte om att ses om någon månad igen……att det skulle dröja så länge.

Som sagt, jag har skrivit det förr, att inte ses är en väldigt liten uppoffring i det stora hela. Men gör lika ont för det.

Men nu, dryga halvåret senare ska vi ses ( Corona säkert ) igen. Detta hus och tomten gör det möjligt för oss att ses på ett säkrare sätt. Vi har undvikit att träffa andra folk på ett bra tag. Mamma och pappa kommer med husbilen så de kan sova över i den. Syrran med familj kommer över dagen. Vi kan vara utomhus! Alla barnen är införstådda med att de inte får krama sin mormor och morfar. De har övat här hemma på hur de kan krama sig själva istället.

Vi ska få visa dem vårt hem!

Jag har varit så rädd så rädd men nu känns det bra. Det fungerar att ses. Vi kan inte kramas men vi kan umgås och det är så värdefullt. Nu kommer jag att ta vara på tiden och bloggar inte förens lördag morgon igen.

Tiden vi har tillsammans är så värdefull, ska vara rädd om den.

Ps. Ami och Johan! Längtar tills vi oxå kan ses!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Jag är sjuuukt dålig på att montera ihop Ikea möbler. Alltså på riktigt jättedålig! Men igår bestämde jag mig! Nu ska jag köra på utan att ropa ” Moooorgan hjäääälp mig!”

Jag gav mig på vår hallförvaring. Tanken är att vi ska platsbygga något längre fram. Men just nu kör vi på ett enklare arrangemang. Fy tusan vad jag kämpade! Svetten började rinna längst med ryggraden och alla barnen märkte att hela jag började osa av frustration. Alva och Edvin började klättra på min rygg och jag kände att nu jääääädrar brister jag snart. Skruvarna hamnade snett och jag såg bara rött. Så tillslut så ropade jag ändå. ” Moooorgan! Hjälp mig!”

Suck alltså!

Men denna gång släppte jag inte allt och gav upp. Utan Morgan fick helt enkelt visa mig, och sen monterade vi tillsammans, skulle ju göra två stycken.

Alva var kartläsare….

Här har vi alltså förebilden. Alla våra ytterkläder ligger nerpackade i flyttkartongerna. Skorna låg utspridda över hela huset.

Men nu till den härliga efter bilden.

Jag ryser av nöjdhet. Detta har jag drömt om såååå länge. En plats för var och en!

Mjaaaauuuuuuu!

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Jag kände mig så kungligt firad igår med denna maffiga bukett!

Fattar inte riktigt vart Morgan fann orken att fara iväg och fixa kalasigt mitt i all flytt/packa upp/få ordning…

Jag fick så fina presenter, träd till VI-skogen från Ami och Johan en deckare och karameller från mamma och pappa. Mysigast av allt var kanske att vittja brevlådan med just ovan paket. Vår brevlåda vid vårt hus! Och det kommer post hit! Vår post!

Morgan hade ju som sagt varit och handlat och jag skrattade gott när jag öppnade detta paket.

En gungställning. Vi har som för vana att ge varandra presenter som egentligen är till barnen. Morgan fick pussel av mig när han fyllde år. Fin tradition tycker jag.

Men titta på denna då!

En varmkompost! Åh! Så glad jag blev!

Vi åt gott hela dagen och det är liksom extra gott att göra käk här i köket. Jag ställer upp som en buffe och varje måltid blir en fest.

Ja, ni hör ju! Vi är i värsta förälskelsefasen. Ska bli spännande och följa den här kärleksrelationen vi har till vårt hus.

På eftermiddagen gällde det att hålla Alva och Edvin vakna, de har slutat med att sova middag så det gäller verkligen att hitta på något kul.

Inte så jättesvårt att hitta på skoj när en har lervälling runt huset 🙂

Vi mååååste bara hitta rutinen att gå ut och in genom groventren. Som det är nu drar de in lera genom hela huset……lite mindre skoj.

Så glad att vi har två tvättmaskiner. Lyx!

Hoppas det regnar lite mindre idag så vi kan montera både kompost och gunga.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!

Idag blir det till att fira! Jag fyller visst 41 år idag.

Är inte sådär värst firar sugen. Mer lycklig över att vi kan hänga här i huset hela familjen. Att vi har en plats! Och det jag längtar efter och som verkligen känns som något att fira är ju att denna plats möjliggör att vi nu kan träffa mina  föräldrar och syrra med familj på ett säkert sätt. Vi har kan var utomhus till stor del, mamma och pappa har en husbil som de sover i. De kommer först om några dagar och vi har undvikit att bjuda hem folk. Det känns säkrare.

Jag har inte träffat dem på dryga halvåret. Aldrig varit ifrån dem så länge. Och det har varit rent ut sagt smärtsamt.

Men nu, snart om bara några dagar.

Det är något att fira det!

Mysigt i morse ändå, att höra Morgan och barnen tassa runt i köket för att fixa med presenter och den obligatoriska frukostbrickan. Hörde även Morgan skrämma bort några rådjur ur trädgården……

Så kom de in hela gänget ( inte råddjuren då ) sjungandes, Alva och Edvin blåste såpbubblor. Alla kröp de upp kring mig och allt kändes så fint att det sved.

Fick fina presenter som nu skall monteras 🙂 visar imorgon.

Allt kommer att ordna sig! Allt kommer att bli bra!