Godmorgon tisdag.
Nu har jag pustat ut lite men jädrar vad jag blev skärrad igår. Jag åkte buss hem från skolan med alla barnen och när vi kliver av så har bussen stannat lite för långt från trottoarkanten. Jag ser inte glappet och när jag kör ut vagnen så hamnar framhjulen i glappet mellan buss och trottoarkant. Vagnen med Alva och Edvin i faller rätt ner i backen och jag åker med rakt över dom. Jag försöker dämpa fallet så de inte ska slå för hårt i bakhuvudet och hamnar helt snett över dem. Jag försöker snabbt få upp vagnen men inser att hjulen fastnat under bussen.
Den paniken!!!! Nu kom det snabbt fram ett gäng med människor och hjälpte mig. Tack snälla!
Men de där sekunderna av rädsla för att bussen skulle köra iväg. Alva och Edvin som satt fastspända i vagnen, vagnen som satt fast under bussen. Jag blev så chockad! Märkligt nog så kom aldrig busschauffören till undsättning, tur då som sagt att andra medresenärer var behjälpliga.
När vi väl fått loss vagnen och jag kollat att Alva och Edvin var oskadda och att Wille och Love var ok ( de gick av bussen före mig ) så känner jag ju att jag har galet ont. Inget brutet bara mörbultad och som sagt mest chockad.
Liksom som om luften gick ur mig och själen fladdrade än hit än dit. Som om orosvargen fick vatten på sin kvarn och känslan ville inte släppa på hela kvällen. Jag tog ett bad med Alva och Edvin och sen kollade vi spöket Laban, läskigare än så orkade jag inte med.
Jag bjuder på ännu en bild från söndagens skogspromenad. Hela gänget! Som jag oroar mig ibland ( ofta ) vill att alla ska ha det bra. Alltid!
Nu gick det ju bra, ingen skadad förutom mitt för stunden fladdriga inre.
Och nu mot bussen till förskolan och skolan, upp i sadeln, påt igen….
Senaste kommentarer