Familj

Påsken närmar sig och jag kollade igenom mina bilder, hur har påsken sett ut hos oss genom åren?

Det blev en liten samling.

Vi börjar 2008. Jag är gravid med Wille och alla mina tankar vänds inåt. Vi är så förväntansfulla, nervösa och ibland helt hysteriska.

Påsken 2009. Vi bär runt på vår guldklimp Wille, åker tåg till Göteborg och träffar av en slump Lill-Babs. Vilken människa!

2010 firar vi påsken hos min syster, Willes kusin Erik är även hans idol. Det kan man nästan se.

Påsken 2011 och vi verkar inte ha påskpysslat ett endaste dugg. Däremot åt vi ofta glass och jag hade Love i magen.

Äntligen! Påsken 2012 bjöd både på påskpyssel och lillebror! Wille med kusin Erik hittade ägg i parken. Det var oxå året jag gjorde påsktårtan som Wille fortfarande pratar om. Han råkade gå förbi när jag skrev detta inlägg och det verkar som jag måste göra en i år igen…..

Påsken 2013 repade Morgan någon föreställning ( kan inte minnas vilken ) men tydligen drog jag med både ungar, cykel och påskägg till replokalen och firade där. Påskpyssla han vi oxå med.

Åhhhhh 2014 minns jag så himla väl. Det var 20 grader varmt och vi var på landet. Mamma, pappa, syrran med familj kom och firade. Gick på skattjakt, rullade i lera och sånt där man måste göra när våren slår till.

Påsken 2015 fick jag vårblommor kramade av små barnhänder. Den där uppsträckta handen med en tussilago eller krokus är nog något av det finaste jag vet.

2015 var även året jag fick ett stort påskägg, med den ljuvligaste fyllningen……

2016 besökte vi Millesgårdens äggjakt. Strålande sol och blå himlen. Fin dag!

Åh! Påsken 2017 hade vi nyss fått Alva och Edvin. Här är dom nog ca 5 veckor och vi beger oss till landet. Jag svettades så mycket bara av att få in oss alla i bilen. Jag upplevde att vi var så obegripligt många och förstod inte hur jag skulle få ihop den närmsta framtiden. När vi kom fram till landet grät jag mest. Naturen var ful och huset var igenkladdat efter förra sommaren. Jag var skör och stark om vartannat. Som om jag inte fick plats i min egen kropp.

Jag stod faktist inte ut, och vi åkte hem till stan igen. Killarna gick påskkäring, var nog sista året Wille tog på sig sjalett.

2018! Nu är vi igång. Jag tyckte ändå att vi fick ihop tillvaron som fyrabarns familj.

Titta så gulliga vi är!

Med denna bild önskar jag er alla ett riktigt härligt påsklov!

Det finns ett före och ett efter vi blev med tvillingar. Innan Alva och Edvin kom till oss så fanns det ingen tanke hos mig att skriva blogg eller allra minst börja podda tillsammans med Morgan.

Men efter en omtumlande förlossning och att gå från två barn till fyra över en natt, så började en tanke slå rot hos mig. Jag som alltid hållit så hårt på integriteten började längta efter att dela med mig.

När vi fick beskedet att vi väntade tvillingar så sökte jag med ljus och lykta över nätet. Jag ville veta allt! Och allra helst något ärligt,  jag sökte efter någon som kunde berätta en mer osminkad, ärlig bild av den verkliga verkligheten. Inte så glossigt liksom. Absolut hittade jag lite info här och där. Men jag vill ha mer!

Så jag bestämde mig! Nu kör jag! Nu bjuder jag på oss. Är ju fortfarande i någon slags uppstartsfas. Men jag tycker det är så kul!

Morgan och jag har ju oxå pratat om det här med podderiet, ska vi inte ändå?! Och när vi bestämde oss så fanns det bara en som vi ville ha som producent, Camilla Zamek! Vilken pärla! Det är så roligt att få dela den här resan med henne och Morgan.

Och nu en fråga till er! Vad vill ni att vi ska prata om?

Nu ska vi in i poddstudion, kram på er och ha en riktigt fin helg!

Alltså jag är inte så liten som jag ser ut här! Jag hukar mig faktiskt!

Det här med dåligt samvete!  Jag är förföljd av en skugga med konstant dåligt samvete. En av sakerna på samvetslistan är detta med parklek…..

Under min föräldrarledighet med vårt första barn Wille, så hängde vi i parken var eviga dag. Det gungades byggdes sandslott och åktes rutchkana. Tror vi deltog i varenda sångstund på Södermalm. Både jag och Wille älskade det!

När familjen utökades med Love, var jag en smula mätt på parklek, vi hängde där absolut, men inte lika frekvent.

När familjen utökades med Alva och Edvin och de var så pass stora att parken var intressant, så var jag så trött på att gunga och hänga i parken att det började klia längs med ryggraden så fort vi gick förbi en park. Jag går nu mer lååånga omvägar för att slippa parkens dragningskraft. För ser dom den så vill dom dit och jag är alldeles för snäll för att säga nej.

Men det finns faktiskt en park som funkar för alla. Bryggartäppan på Södermalm. Den är uppbygd som en miniatyr utav Mina drömmars stad, av Per Anders Fogelström. Jag har läst boksviten, flera gånger. Den ligger nog högst upp på min favoritboklista.

Det är verkligen supermysigt där, en idyll. Samt att den är inhängnad. Är man tvillingförälder så är en inhängnad park ett måste, i alla fall för oss. Att man sommartid även kan köpa glass och kaffe är ett stort plus.

När ungarna kutar omkring bland de små husen, tittar in på det lilla utedasset så kan jag inte låta bli att tänka på hur det faktist var då, mitten av artonhundratalet. Inte var det någon idyll precis. Är nog lätt att en romantiserar en smula ibland. Fy tusan för hur levnadsvillkoren såg ut för de fattiga!

Men jag tänker att drömmarna ändå var någotsånär detsamma som idag. Önskan om att ungarna ska få växa upp och ha det bra. Stockholm! Mina drömmars stad.

Tjoff, tjoff så var det måndag igen. Jag har ju börjat varje vecka med att titta tillbaka på den förra. Bra för mig, för ibland är det helt ofattbart, vart tog dagarna vägen, vad hände och vad gjorde vi ens?

När jag kollar igenom telefonens bilder så ser jag ju att det hände hur mycket som helst.

Parkeringsböter tex lite som fredagspizzan för oss……same procedure as always……

Veckan innehöll ju som sagt mest vabb av Edvin. Syrran underhöll sig ganska bra ändå.

När jag tittar bort i en sekund. Tänk ändå, att dom kan laga sin egen mat redan nu.

Pitzzarester på en gammal madrass. Mums!

Måla, måla, måla!

Alva har en förkärlek för mössor, inte sina egna, dom åker snabbt av. Nä, Willes mössa är bäst!

Veckans absolut finaste, titta hur Alva håller i Morgan! Handen!

Avslutningsvis, veckans absolut mysigaste! Jag gillar ju att gå runt och dutta och gulla med pelargonerna. Alva går i mina fotspår. Hon står och pratar med blommorna, vattnar dom och har ett allmänt trevligt förhållningssätt till växtligheten.

Och att få gå och lägga sig bredvid en unge som luktar doftpelargon i håret är lika njutbart som att få äta solvarma jordgubbar.

Längtar till sommaren nu!

Ha en jättefin vecka alla härliga läsare!

Syrran skickade en bild häromdagen. Det är så stor igenkänning på den och även lite skämskudde.

Det kan ha varit så, att jag såg det som min självklara förstföddslorätt att alltid sitta i framsätet på bilen, ha bästa platsen i soffan osv, osv…..Jag vet! Inte min mest sympatiska sida.

Det kan ha varit så att mina föräldrar en bilresa tyckte att nu fick jag väll ändå ge mig. De placerade alltså min lillasyster Helena i framsätet och mig i baksätet.

Det kan ha varit så att jag skrek rakt ut hela vägen från Dalsland till Kungsör. Det kan ha varit många långa timmar för hela familjen.

Det kan ha varit så att jag efter den resan alltid fick sitta fram…….

Syrran! Föööörlååååt! Men tänk så här – Jag har 4 barn nu, och om det inte är jag som kör bilen så är baksätet mitt, i alla fall de närmsta 20 åren.

Får man vara såhär gulliga? Tror faktiskt inte det!

Tisdag! Va! Jag blir lika förvånad varje gång. Men låt oss titta lite på förra veckan ändå.

Morgan rivstartade med intervjuer och en del press, jag mötes av denna lapp.

Han glömde sin macka, tur att jag finns!

Jag såg den här affischen på stan. Är säkert en jättefin och viktig föreställning så vill inte döda den med min kommentar. Men jag kunde inte låta bli och tänka på vissa gubbar i det där huset,  som en gärna hade bytt bort. BYTT ÄR BYTT KOM ALDRIG MER IGEN!!!

Våren vacklade lite fram och åter men det gjorde inte barnens humör. Love hade nya vårskor och ett humör som var tipp topp. Vilken otroligt skillnad det är att komma iväg på morgonen med glada ungar.

Gruset knastrade under skorna och jag fattar hans känsla precis!

Vissa dagar var himlen alldeles blå!

Vi åt tiotusen våfflor.

Efter två år i träda så har jag börjat sminka mig igen och det kändes till en början bra.

Men de här med att sminka av mig, det får jag helt enkelt inte till….att vakna med en blandning av mascaragrus och ungarnas ögonfluss är väll lite minde mysigt.

Hoppas ni får en fin klarögd vecka.

Kram från ögongrusets moder.