Träning!

Under bilresan hem igår så pratade Morgan och jag om hur nöjda vi var över att vi städat så fint innan vi åkte. Bäddat rent i alla sängar, tvättkorgen tom och visst städade vi ur kylskåpet. Jaaaa så bra vi är sa vi.

Men de där med att städa ur kylskåpet…….ehhhhhh, vi hade visst glömt ett helt gäng ostar, de där fina ostarna som vi glömde ta med upp till stugan, de var kvarglömda…..lukten…..den lukten……

Nog om gamla ostar, hur gick det egentligen med mitt mål då? De där med att jag under semestern skulle åka ett Vasalopp? 9 mil?

Jorå! Tillsammans med pappa skidcoachen blev det ett Vasalopp och lite till. 12,5 mil skrapade jag ihop! Jag känner mig allt lite skrytsam, men att träna så alla dagar, hela semestern, inte ge efter för tröttheten. Det känns så jädra gött!

Nu kan det ju låta som om jag är något slags proffs på skidor. Ingalunda! Jag stapplar mig allt fram ibland, har just lärt mig att bromsa och att byta spår är ett riktigt osäkert kort. Men de är ju det som gör mig så glad. Att fast jag inte har någon fallenhet för detta så tycker jag det är så kul! Och när jag sista dagen drog i mig 1,5 mil och höll den högsta farten på hela semestern, då jublade jag. Lite som om poletten trillade ner. Längd är ju rätt tekniskt och när en får till en stunds klarhet i skidandet då känns det mödan värt. Plus att pappa bjöd på varm hemmakokt svartvinbärssaft! Ja ni fattar! Jag längtar redan tillbaka!

Vi åkte både dagtid som kväll. När el ljusspåret slog på så det gnistrade i snön då känns ju allt som Narnia.

En kväll fick vi med oss min systers son Albin på en kvällstur. Jag var tvungen att ställa mig och fota underbarnet.

Där uppe i backen står Albin med sin morfar.

Tjoff så var de förbi och jag fick allt kämpa en del för att ta mig ifatt.

Tänk om det kunde komma lite snö i Stockholm, tänk om det kunde bli lite mer skidåkning för mig denna vinter. Drömmer, drömmer! Har inte packat undan pjäxorna ännu!

Åh! Igår var en så himla bra dag. Förkylningarna har sakta men säkert glidit undan och alla var på fint humör.

Jag lyckades rensa min eftermiddag och begav mig till Wille och Loves skola. De hade nämligen något som kallas ”Skojoggen” Vi traskade till Tantolunden och där hade lärarna gjort en bana om 800m. För varje varv fick man en böna. Och för varje böna skänktes det pengar till Clowner utan gränser och deras viktiga arbete.

Vi värmde upp till musik och alla var pepp!

Wille, Love och jag hade en stunds taktiksnack innan loppet. Hur många varv kunde vi springa? Jag sa att vi börjar med ett varv, men visst vore det skoj att försöka oss på två varv?! Vi hade 30 minuter på oss. Planen var att inte gå ut för hårt i början. Ta det lite piano. Men när startskottet gick var det svårt att stå emot. Att springa sådär, tillsammans med glada ungar det är ren lyx för mig! Lärarna hade skrivit på marken olika hejarop, upp för backen, nu är du snart uppe, nu är du snart i mål. Några lärare sprang men många stod längs med banan utrustade med diverse instrument och hejade fram barnen. Så fint!

Så fin dag! Jag hade kryddat målet lite genom att erbjuda Wille och Love en slant för varje genomfört varv att skänka till Clowner utan gränser. Och när vi sprungit 2 varv skrek Love. ” Vi måste kämpa för Clownerna! Ett varv till!” Det slutade med hela 4 varv för Wille som trots att han nyss tillfrisknat från förkylning promenerade runt i 4 varv. Love drog ihop 5 varv! Ungen sprang alltså 4 km!

Som sagt. Detta är lyx i sin renaste form för mig. Rörelseglädje när den är som bäst. Frisk luft och glada ungar! Jag älskart!

Och här hittar ni veckans podd. Trevlig lyssning https://play.acast.com/s/familjendahlalling/cec7511a-b3de-47d8-8139-9507a1e68cdf

Godmorgon måndag!

Denna helg har fått gå i träningens tecken. Nu är Wille och Loves aktiviteter igång. Parkour och Breaking för Wille, Kung Fu för Love. Förra terminen hade vi aktiviteterna utspridda över hela veckan, men denna termin har vi svårt att få till det med logistiken. Så vi går all in på helgen istället. Känns faktiskt rätt bra. Vi hinner ändå inte med några roliga utflykter på helgerna, då Morgan börjat jobba helg, blir mest häng i inhägnade lekparken och framförallt Wille är rätt trött på det ( även jag….). Och så himla lätt att han hamnar framför datorn hela helgen annars.

De mesta grejerna gör vi innan Morgan drar iväg till teatern och när det blir ett glapp i tiden så har vi jättefin barnvakt till Alva och Edvin. Så fint att få lite egentid med mina stora!

Och när killarna är inne på sina lektioner så passar jag på att träna. Har införskaffat kompressionstights, sitter som ett smäck och ska vara bra för blodcirkulationen tror jag.

Jäääädrar i min lilla låda vad de satt åt. Jättebra för benen, brukar annars få lite ont kring vaderna men nu kände jag nästan ingenting, vet inte om det mer handlade om att jag typ tappade känseln för att de satt åt så hårt. Jag fick dra allt jag kunde för att få på dom, skönt att de höll åt om magen, liksom höll om mig med ett fast grepp.

Men någonstans måste magen ta vägen ändå. Som ni ser så hamnade allt mitt mjuka precis under barmen. Så joggade jag runt mest hela helgen. Kanske får bli ett par andra byxor på nästa tur, tror rörelseglädjen blir lite mer glädjefull då….

Nu kör vi ny vecka och jag hoppas vi hinner plocka lite äpplen någon dag, håll tummarna för det!

Här kommer ett tips!

Om man söker den ultimata teambuilding upplevelsen så kan jag varmt rekommendera Vasastafetten. 10 st löpare som delar på sträckan från Sälen till Mora. Vissa sträckor lite längre, andra lite kortare, så det funkar verkligen för både den mer erfarne löparen som den glade nybörjaren.

2013 var året jag inte körde någons som helst styrka eller rörlighetsträning, jag bara sprang, jag fick väldigt ont. Det var väldigt dumt.

Nu var det några år sedan sist, men vi har ett släktlag vid namn Team Dahlarnas.

Det krävs en hel del förberedelser för att få ihop det hela. Vem tar vilken sträcka, vem växlar till vem, vem skjutsar löparna och hämtar upp. Och hur tar sig supportrarna fram på bästa sätt för att heja fram laget.

Ja med en stor släkt så finns det många härliga supportrar oxå, att kämpa sig fram i Vasaloppsland och mötas av glada hejarop längs vägen från en sån här gullig en!

Ni förstår att det är rätt skoj!

De sista 100 metrarna så möter hela laget upp löparen som har den sista sträckan. Känslan av att se kyrktornet i Mora och sen passera målportalen tillsammans som lag, släkt och familj är så jädra härlig!

Mamma och pappa har stått för logistikplanering.

Förberedelserna är minst lika roliga som själva loppet. Vi peppar varandra och lägger upp hälsningar och glada tillrop på FB.

Här ser ni Morgan som kämpar järnet. Det blir ju något annat att springa stafett än att traggla sig genom en tävling allena.

Jag upplevde i alla fall en ännu större glädje. Och att heja fram Morgan tillsammans med Wille och Love var superkul!

Pappa hade bra tryck uppför!

Ett år blev jag intervjuad, kolla glädjen, pirret, ungdomen…

Här kommer en lite suddig bild men vill ändå puffa extra för min mamma!

Hur cool får man vara? Stå i skogen och yoga lite innan sin växling!

På senare år har vi varit lite halta, var och en till mans. Men det börjar nog räta upp sig.

I augusti 2020 hoppas jag vi kör igen. Tänk om jag fick någon av ungarna att springa?

Bilder från Marholmsloppet.

Love sprang 500m, Wille 1km och jag 5km. Riktigt, riktigt kul!

Ni hör ju! Vilken träningspepp jag har! Höstförkylningarna har inte tagit mig ännu så bästa att passa på!

Ps, länk till veckans poddavsnitt hittar ni här https://play.acast.com/s/familjendahlalling/5d5ca3a9-b7d1-462c-b05c-fbfbe34bb4a0