maj 2019

Till förmån för veckan som gick, så tänkte jag titta på åren som gått.

Det är på barnen jag tittar mest. Och det var när jag var hos syrran och hennes familj som jag kom på att titta på bilderna från Maj några år bakåt i tiden.

2013 Wille och Erik både kusiner och bästisar. Målet är nå näsan med tungan.

Maj 2019, målet att nå nästippen är detsamma!

I trappen 2013.

I samma trapp 2019, annan färg, annan ålder, fler barn!

Tänker att dom känner det starka bandet mellan mig och syrran. Att dom hakar på i samma spår.

Så oändligt tacksam över att dom har varandra.

Min lillasyster Helena fyllde ju nyss år och igår tog jag med mig Wille och Love till Köping för att hälsa på. Lite ovant att inte åka hela familjen. Men jag var i stort behov av att få rå om min syster riktigt ordentligt. Så Morgan fick stanna kvar hemma och rå om Alva och Edvin.

Huuuuur söt får man lov att vara????

Och kolla in bilden jag hittade på Helena och mig. Gulligheternas gullighet!

För att inte tala om kusinerna då! Gulli, gulli, gulli, gull!

När dessa kusiner var mindre och kom i hopp sig, blev jag nästan rädd. Dom hade och har en gemenskap som är okrossbar. Liksom en gemensam kraft som drog fram överallt.

Nu är jag inte lika rädd mer och tycker att dom har artat sig rätt bra!

Love hängde mest såhär! Han avgudar hundar.

Födelsedagsbarnet fick en blomsterkrans. Som även jag ville posera med.

Här säger Helena att jag har något i håret. Jag skrattar men man kan även utläsa en viss skräck i mina ögon. Löss?

Näääärååå bara en liten nyckelpiga och det kan man ju stå ut med!

Ån var delvis tömd på vatten och botten var tvungen att undersökas!

Det är ju något som händer när dom kommer från sina skärmar. Som om dom blir mer på riktigt!

Som barn ska vara. Vi behöver bara putta ut dom. Det är ju här dom trivs allra bäst!

Det är så himla fint när det bra dagarna liksom staplas på varandra!

Längtar redan tills nästa gång vi ses!

Familj!!!!

Än sålänge är Södermalm vår hemort.

Vi bor 1 km från skolan men ibland har den vägen känts som 1 mil. Vägen till skolan är inga problem. Alva och Edvin väcker hela familjen vid 5 tiden på morgonen så vid  8 tiden när det är dags att traska iväg så har vi hunnit piggna till, minst sagt.

Men hem, oj vad det är tunga steg. När alla är hämtade är det som om luften går ur oss. Det finns liksom noll energi! Som om det faktiskt inte går att ta ett enda steg framåt.

Vi har testat ett annat upplägg, gått en annan väg hem.

Funkar mycket bättre!

Rött staket, en unge och en maskros i en bergsskreva. Södermalm!

Denna dag skulle prick alla träd testas för klättringspotential.

Gatskylten fick även den sig en omgång.

Om barnen får klättra runt som dom vill får jag fotografera blommorna hur jag vill!

Jag får helt enkelt inte nog!

Det var fredag, det var glassdag! ( eller munkar om man så vill )

Bubbligheten från igår verkar ha hängt kvar.

Trevlig helg!

Godmorgon!

Jag brukar ju lägga upp ett ”veckan som gick” inlägg, i början av veckan. Här kommer den nu kraftigt försenat.

Jag tänkte först att nä, det hände väll inget annat än sanering av hus och hem från lus och mask, och hur kul är det egentligen.

Men visst hade vi några ljusglimtar ändå!

Alva hade det mysigt och kröp ner lite varstans.

Resten av familjen är totalt obrydda kring mina saneringsbestyr.

Jag placerade barnen i soffan meden jag själv rände runt med en fladdrig själ och städade tills händerna blev nariga.

Detta är väll ändå en ljusglimt så god som någon!

Syskon!

Veckans höjdpunkt var ändå att Love genomförde sin första Kung Fugradering ( vet inte om jag använder rätt termer här… ) Han stoltserar numera med ett gult bälte.

Vi har haft det riktigt svårt att hitta en rörelseaktivitet till Love, försökt med både det ena och de andra, men det har alltid slutat med att han har gått i baklås och satt sig längst bak och vägrat delta.

Men det här med Kung Fu går hem! Framförallt så har han en superbra tränare! Jacob! Han lyckas med konststycket att ha både disciplin och lek i sin klass. Respekt och bus. Tack för det Jacob!

Och när Kungsans körsbärsblom blommat ut, kommer träden på våran gata igång. Eller, snart är det ju inte vår gata längre. Om en dryg månad går ju flyttlasset till vårt ”övergångsboende”, som vi hyrt medan huset byggs.

Förändringens vindar blåser och snart är det redan helg.

Ha en riktigt fin torsdag!

Det var lördag och efter lusfadäsen så bokade jag klipptid till Wille och Love. Skulle vi drabbas av en andra vågens löss så skulle dom i alla fall bli lättare att kamma.

Morgan drog iväg med Love och han blev så fin! Som om han växte några år när håret åkte av.

Jag drog iväg med Wille och Rubiks kub. Den där Rubik är med överallt!

Det är något som händer där i frisörstolen. När nacken kommer fram, så tar jag nästan till lipen.

Som om nackens skörhet slår ann en sträng hos mig. Jag ser honom genom alla åldrar. Som nyfödd på mitt bröst. Förskoletiden. Där han är just nu, på väg mot tonår. Jag förnimmer även en vuxen man, en äldre man. Det svindlar och jag får väll ändå skärpa ihop mig!

Det är ju bara lite hår!

Det rådde inga tveksamheter kring frisyrval.

Regnbågshår ville han ha!

Regnet öste ner och vi köpte ett paraply som självklart matchade frisyren.

Som sagt, Rubik är med överallt.

Man kan säga att det råder Rubik kubs feber hemma hos oss.

Fast vissa föredrar kakor istället.

Jag minns det så väldigt tydligt. Den 13/5 1984 .Jag är 5 år gammal och mormor och morfar är barnvakt till mig,  mamma och pappa har åkt iväg för att föda syrran. Vet inte riktigt om jag fattat hur det skulle bli att få ett syskon.

Men så ringer telefonen och jag hör på mormors röst att hon är väldigt glad, hon räcker fram den mörkgröna telefonen med rund sifferplatta som om den vore av guld.

Jag trycker luren mot örat och säger ”Hej”

”Heeeeeej” säger mamma från andra sidan luren. Och med den lenaste lyckligaste röst talar hon om att jag fått en lillasyster. Solen lyser in på hallgolvet och hela rummet snurrar. Det här, det är bara för mycket!!! Lyckan i mammas röst, en syster!!!

Jag slänger bryskt på telefonluren och kastar mig in i badrummet och gömmer mig under handfatet. Kryper ihop till en liten boll. Detta är helt enkelt för stort! Detta får inte plats i min femåriga kropp.

Men sen fick jag komma till BB, och kanske allra mest minns jag att jag fick mammas glass, den kom i en liten rund gul pappskål med långben på. Jag fick hennes glass och jag fick hålla i Helena.

Och då smälte vi samman. Så var det, hon var så liten och jag ville så gärna beskydda henne. Inte större än min docka Lusanna, fast mjuk rosig och väldigt levande.

Åren har gått och jag vet ju att du är vuxen. Men mina storasysterbeskyddar instinkter sitter ändå kvar. Alltid finna jag för dig och alltid finns du för mig. Det är så det ska vara.

Älskar dig syrran och grattis på din födelsedag!

Fin låttext av Hanna Hedlund:

Jag drog henne i håret och sa
”att nu så ska du dö”
Men hon vred sig ur mitt grepp på något vis
Och lika bra var väl det

För nu ringer jag igen
Och när hon svarar i telefon
Med sin gamla syster röst
Då bryter jag ihop
Och får inte fram ett ord

Jag minns vad jag sa
” Du ser ut som en gris
Dig vill inga pojkar ha”
Och hon lovade och svor
Jag förlåter aldrig dig
Men det tycks hon ha glömt bort

För nu ringer hon till mig
Och när jag svarar i telefon
Med min gamla syster röst
Då faller hon i gråt
Och får inte fram ett ord
Det får ta den tid det tar
Om så tills tårarna tar slut
När syrran gråter ut

Men ibland vill jag bara ge henne en smäll
För hon tänker bara på sig själv
Hon tror alltid hon vet bäst
Att hon är så himla smart
Och att hon är snyggare än jag
Ja ja, det kan hon väl få tro
Det var ändå jag som kom först

När hon svarar i telefon
Med sin gamla syster röst
Då bryter vi ihop
Och får inte fram ett ord
Det får ta den tid det tar
Om så till skratten har tagit’slut

Det är tur att hon finns
Trots allt
Tur