maj 2019

Det absolut roligaste Alva och Edvin vet är att dra fram alla vinterns vantar och mössor.

Dom testar mössor, sätter på sig stora vantar och sen springer dom runt och skriker ”krabba, krabba, krabba” för att senare använda förvaringskorgarna till båt.

Tur dom har storebröder som kan ge fart på havet.

Det är väll egentligen dags att plocka undan vintern nu va? Är ganska trött på att snubbla över tumvantar. Men dom har ju så kul! Väntar nog lite till.

Och ratta gärna in P4 radio Stockholm strax efter kl 09 idag! Då ska jag och Morgan gästa Josefine Sundström och Henrik Olsson för att prata om våran podd! Kul, pirrigt nervööööst. Det där med direktsändning alltså…..Phuuuuuuu!

Vi hade poddmöte i måndags med våra fina producent Camilla. Planerade framtida avsnitt.

Vi har såååå roligt och Camilla är så fantastiskt, en sån där människa man alltid vill ha i sitt liv, som är bra för en helt enkelt.

Man ser ju att vi har en bra kemi.

Vi riktigt gosar våra huvuden samman. Som om själva frisyrerna omfamnar varandra.

Igår morse kände jag det, det där bekanta kliet i hårbotten. NEJ! Det är inte löss tänkte jag, här gäller det att förneka in i det sista. Jag sneglar på Wille och ser att händerna far fram och åter i skalpen. Försiktigt viskar jag ” Wille kliar det lite i dit hår ” Som om jag tror att min försiktiga viskning ska ge mig ett svar jag vill ha. Att NEJ det kliar inte.

Tyvärr var det inte så!

Tyvärr hittade jag en lus i mitt eget hår och det var inte någon blyg liten viol. Det var kungarna av löss jag mötte. Okej jag överdriver kanske lite nu, vi utbytte inte någon blick eller så. Men känslan…..

Tur ändå att en varit med förr, hade en del grejer hemma från förra omgången.

Jag överdoserar gärna lusmedlet så det rinner sådär härligt nerför nacken och även ner i pannan. Får sånt gött glow!

Hur mycket lusmedel man än använder så upplever jag att det är på kamningen det hänger. Kamma, kamma, kamma morgon middag kväll.

Kammen är min bästa vän idag! Och medan jag arbetar mig igenom hårstrå för hårstrå på alla familjemedlemmar så tänker jag lyssna på vårt senaste poddavsnitt ”kroka arm” Vi lyfter ämnet våld i nära relationer, vad kan man göra när man ser och hör? Men oxå om att något är förändrat, att det rör på sig, det händer något. Det finns hopp! Länk hittar ni här https://play.acast.com/s/familjendahlalling/krokaarm-vadonskarniattnagongjort-

Godmorgon måndag! Visst var veckan som gick lite konstig?! Röd dag mitt i veckan gjorde i alla falla oss helt dagvilla.

Men vi startade förra veckan med att bli smygfotograferade av våran fina vän och producent för podden Camilla.

Låt oss se hur förvåningens ansikte ser ut.

Vi satt i godan ro och inväntade kaffebeställningen. Vi skulle möte Camilla 10 minuter senare i studion.

Men kolla in mig när jag upptäcker Camilla!  Vad gör jag? Hur gör jag? VEM är jag?

Jag upptäcker alltså Camilla 10 minuter före utsatt tid! Vilken chock! Jag ska erkänna att jag blir lite rädd för mig själv ibland….

Vi var lite stissiga inför tv-intervjun och använde bilen som frukostbord.

Det var ju 1:a Maj och mitt hjärta bankar alltid extra varmt och rött just den dagen. För alla som gick före. Känner tacksamhet! Hade en hel massa planer på att gå i tåget osv men vi var helt enkelt för trötta. Alva fick bära fanan med mitt hårband istället.

Sen tickade veckan på som vanligt. Med bla  blomsterdekorationer.

Love var förkyld och fick vara hemma. För sjuk för att gå till skolan men för frisk för att vara helt stilla. Måste säga att jag tyckte det var supermysigt! Alltså inte att han var förkyld, men att få vara bara han och jag! Guld värt!

Jag fick ett så himla fint foto på Wille från skolan. Dom hade besökt Waldemarsudde konstmuseum och utställningen ”Med färg för ögonen!”Fått en guidad visning och sen stått i parken och målat, staffli och ”riktiga” färger! Så himla bra styrt av skolan tycker jag och älskar bilden på Wille. I målarrock hoppandes in i våren.

Ska försöka ta med mig den där känslan in i den här veckan.

Önskar er alla en fin måndag!

För ett tag sedan så gjorde jag ett inlägg här om det där som bor under soffan. https://anna-maria.se/det-som-goms-i-sno-kommer-fram-i-to/

Jag tänkte att vi idag skulle besöka våran hall. Välkomna! Här tycker jag ändå att vi verkligen har fått till det.

Jaha! Det var där brödkaveln var! Så bra, bland glassrester, sopor och blöjor.

Nu blir man nästan sugen på att dra igång ett pepparkaksbak.

Vi har ju faktist en ganska stor garderob i direkt anslutning till vår lilla hall.

Där förvars den härliga madrassen, vars nästa anhalt är tippen, då den på så många sätt hjälpte oss genom vinterns magsjuka. ( Jag säger bara, EN toalett SEX personer……)

Men man måste ju ändå älska Morgans silverkavaj. Den liksom kastar ett så vackert sken över hela härligheten.

Jag funderade en stund på om jag skulle städa upp. Men kom fram till att det var mysigare att scrolla pinterest istället. Drömma om den där framtida hallen i vårt blivande hus. Det ger mig så mycket mer!

Ingen av våra fyra barn har haft någon snuttefilt eller fäst sig särskilt vid något gosedjur som alltid ska vara med vid läggdags. Dom har helt enkelt använt mig.

När Wille var liten kunde han inte somna utan att dra mig i ögonfransarna eller pilla i ögonbrynen.

Love var absolut tvungen att klämma ihop mina öron för att nå någon sömn, allra helst skulle en fot vara uppe och veva örat. Han tog liksom tag i örat och klämde ihop det mellan sina tår. Jag är helt övertygad om att han på detta sätt har utvecklat sina tår så till den grad att han skulle kunna använda dom till att äta med kniv och gaffel.

Alva pillar allra helst på en leverfläck jag har på kinden, jag har ibland vaknat av rivmärken i ansiktet.

Men för Edvin är det magen som gäller. Maaaaaaageeeeeee skriker han och river upp tröjan, sen tar han ett rejält tag om närmsta valk och skriker STOOOOOOOR!!!!!!

Min senaste förlossning, när jag födde Alva och Edvin var svår.

Jag ser livet på ett annat sätt och är den samma men ändå inte. Jag är så tacksam över kroppen min!

Om jag tittar bakåt i tiden så har jag inte behandlat henne på bästa sätt. Har inte lidit av kroppsskam, absolut har jag gnällt lite ibland , över en stor ända, små bröst och sneda tänder. Men jag har nog ändå alltid i grunden känt att jag duger som jag är.

Däremot har jag straffat henne, genom att inte lyssna. Jag har pressat henne hårt och aldrig lyssnat på vad hon vill, vad som är bäst för henne. Hon har försökt få mig att förstå, till och med när magkatarr och stessångest varit så stor så jag legat dubbelvikt i soffan i smärtor, inte ens då lyssnade jag.

Men det är annorlunda nu. För första gången på snart 40 år så ser jag henne.  Spåren av barnen, i hudens bristningar gör mig ödmjuk.

Jag är så tacksam över att hon burit mig genom barnafödslar, alla sömnlösa nätter, amningskaos och mycket, mycket mer.

Jag ser dig i min spegelbild och jag tycker om dig. Jag lyssnar nu och du ska få vad du vill ha.

Såg den här texten någonstans och tycker den stämmer så bra.

: ” and i said to my body, softly. I want to be your friend. It took a long breath, and replied. I have been waiting my whole life for this. ”