Igår brast det! Det blev bara för mycket. Som om min kropp inte riktigt fattat att vi bor på ett nytt ställe. Jag stöter tårna i bordsbenen, går in i väggar och slår huvudet i skåpsluckor. Kroppen har inte hängt med. Och när tvättmaskinen gick sönder i samma veva som jag upptäckte en lusinvasion i Willes hår då gick luften ur mig. Eller den gjorde ju inte det, jag körde på i vanliga ordning, luskamma, schamponera, byta lakan och luskamma igen. Tvättberget växte i kapp med mitt oroliga inre och när sen pappa ringde för att kolla läget, då, då gick luften ur mig och jag grät som det barn jag är. Grät för att jag är så trött, grät för att Alva och Edvin inte riktigt funnit sig till rätta och är så gnälliga. Nästan som om dom måste slå på mig för att min kropp ska fatta att vi bor här nu. Kände mig sämre än sämst!
Men så blir det ju så när man fått gråta ut, och pappa rösten lugnar mig och mamma rösten säger att hon kommer till oss imorgon! Livet är inte upp och ner, detta är inte farligt, bara trassligt.
Nej vi kan inte tvätta just nu! Men jag kan gå på det där efterlängtade frisörbesöket. Frisören som håller till strax innan Östgötagatan 68 där allt startade. Där Morgan och jag började allt.
Med trötta ögon och flygit hår så bär det vidare. Och snart, snart är semestern här. Och idag är det en milstolpe! Något jag väntat och längtat så mycket efter! Men mer om det imorgon.
Kram på er!
Senaste kommentarer