Hej på er fina läsare! Jag fick så fina stöttande kommentarer från ang flygresan, jag tänkte på allt och var inte rädd ett endaste dugg. Tusen tack! Ni är bäst! Med fyra barn, varav en som blev magsjuk så fanns det heller inte något utrymme för rädslorna.
Men jag led så med Wille!
Hur underbart det då är och se att han piggnar till, äter, badar och till och med vill gå på kvällspromenad med sin mamma!
Inte en strand för små tvååringar. Men helt rätt för en elvaåring som söker lite mer spänning. Liiiiite jobbigt för mig bara. Eller alltså det var tjusigt vackert. Meeeeen det är sån kraft i di där vågorna.
Havet är så stort och vi är små……
Wille ville jaga vågorna, hoppa i, hänga med dom. Det fick räcka med att stå vid strandkanten, vi blev helt blöta ändå.
Att stå så hand i hand vid havet. Kommer leva på detta länge!
Det blir ju mörkt så snabbt! Vi tog en genväg hem och i den mörkaste bakgatan mötte vi en hemlös hund.
Då blev jag lite rädd igen, men den viftade på svansen så glatt och ville gärna följa med oss hem.
Sån himla tur att inte Love var med just då. Annars hade vi varit hundägare i detta nu!
Allt gott från en som börjar tina upp.
Senaste kommentarer