Det är bara att erkänna. Jag har stressat för hårt på sista tiden. Så många måsten, så mycket som ska fixas styras upp, ordnas, planeras, göras och styras upp igen och igen och igen. Jag har bitit ihop käkarna så hårt att jag fått träningsvärk.
Skulle ta en bild på mig och Alva för att skicka till mamma. Såg mig själv o ser ju hur trött jag är och lite ledsen, men liksom för trött för att orka gråta.
Ska försöka att inte bita ihop mer, men den där gigantiska elefanten måste ändå ätas, bit för bit en tugga i taget.
Natten till Lördagen vaknade jag kl 03 med stresskryp i kroppen och ett klappande hjärta. Det gick helt enkelt inte att somna om. Kl 05 vaknade Alva och Edvin och där var dagen igång.
Lördagen skulle innehålla barnkalas för Wille, jag tackade mig själv för att jag avstyrt alla planer på ett ”hemma hos oss kalas, med nybakade bullar, roliga lekar och tårta” Bounce var bokat! Så himla bra, dom fixar käk, glass och godispåse och sen får ungarna hoppa runt hur mycket dom vill. Morgan fick vara med på kalaset och jag blev hemma med Alva och Edvin. Så fick det bli! Jag var för slut för att dra iväg hela familjen. Ibland är det gött och dela upp sig.
Morgan var gullig och tog bilder. Efterrätten! Chokladmunk med glass!!!!
När kalasfolket var hemma igen gick jag ut. Regnet gjorde att jag lugnade ner mig något. Tänka ett steg i taget, andas i en fyrkant.
O tack för syrener! Nu är dom snart överblommade ju! En så försvinnande kort sekund dom är här.
Jag ska tänka på det.
Min kära faster Maria hade lagt ut denna dikt i sitt insta flöde.
Lärodikt den första juni
Var glad min själ åt vad du har,
nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar,
då har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står,
imorgon är med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får,
är hundra sommardar per år,
imorgon är den andra.
(Kajenn)
Det är ju det där med att inte rusa fram. Lugna mig en smula! Det kommer gå bra!
Senaste kommentarer