Tvillingarna

Ja, här sitter jag och gråter. Kvällen innan Alva och Edvins födelsedag. Jag bläddrar bland bilderna från de första dagarna. När de var alldeles nya på jorden. När allt var så omtumlande stort. När liv och död blandats och allt varit så förskräckligt skört.

Denna bild har gått mig förbi, en bild tagen i all hast, som ju allt gjordes då….

Wille som försiktigt kupar sin hand kring sina små syskon. Mitt hjärta blir så stort och hela jag far till väders i en känslokavalkad där jag knappt vet vad som är upp eller ner.

Jag låter tårarna trilla och allt är tacksamhet.

För er är det söndag nu, men i skrivandets stund är det som sagt lördag. Morgan nattar Alva och Edvin medan jag, Wille och Love förbereder kalas. Vi har med tanke på våra förkylningar ställt in firande med släkt. Det får komma längre fram.

Har inte riktigt hunnit med att förbereda något tjusigt. Men kom över ett sådant här kalaspaket för typ 50kr. Perfekt!

Och så ballonger i den där ljusslingan vi aldrig tog ner efter jul……superfestligt ju!

Tårtan har jag alls inte bakat, utan köpt från frysdisken och kakor är köpta på burk.

Tror detta kalasfix tog typ 15 min, precis så mycket jag mäktar med i denna känslostorm.

I Februari 2017 så kunde jag inte se mina fötter, hade inte sett dem på ett bra tag faktist. Jag funderade så ofta på hur det skulle gå, hur skulle det bli när de kom ut till oss?

Hur i hela fridens namn skulle jag orka????

Kände ju redan då stark kärlek, men kunde inte greppa eller förstå det stora i att de var två.

Nästan 3 år senare tar jag denna bild ( igår )

Nu är dom utanför, fast leker inuti. Favoritleken är att krypa in under min tröja, leka att det är en bil. Oftast är dom sin mormor och morfar som har med sig två hundar oxå……

Visst startade morgonen tidigt, 5.30 drog de igång ( så har de flesta mornar sett ut de senaste 3 åren ) . Men sen när de fått i sig frukost så lekte de så fint tillsamman och jag kunde dricka en kopp kaffe och titta på Mandelmans på play.

Tänker på min oro, då för 3 år sedan och hur allt rätade ut sig när de kom ut. Hur självklart det är det är två!

Innanför och utanpå, så fint att de är två!

Jag kom att tänka på detta med amningen. Hur det var då alldeles i början.

Innan jag visste att det var en pojke och flicka som skulle komma till oss, så var jag väldans orolig över hur jag skulle få till det med maten, hur skulle jag se skillnad på dem och hur skulle jag se till att båda fick lika mycket mat. Tänk om jag skulle glömma någon av dem, se fel och bara ge en mat……

Nu var det ju väldigt enkelt att se skillnad, men amningen sådär nattetid, då var jag så snurrig och ville vara noga och skrev upp alla måltiderna…….så jag inte skulle missa amma någon av dem…..

Tydligen ammade jag kl 27.30……

Minns faktist inte om jag fick ut något av dessa anteckningar, idag fattar jag noll…..men då kanske det var något att hålla i. Tänker oxå på att jag idag kan klaga på störd nattsömn, ehhhhhhhh hur var det inte då?! Minns nätterna så tydligt. Nyopererad var jag, så använde spjälsängen ( där de aldrig sov) för att dra mig upp, spjäla för spjäla, tills jag kom upp i någon slags hängande position, där jag sedan ammade, timma ut och timma in. Jag hade även kraftiga svettningar som en biverkning av den smärtstillande medicinen, så jag sov även på ett gäng handdukar som jag fick byta typ varannan timma då jag var sjöblöt….

Åh! Det var ju alldeles nyss och så väldigt länge sedan. Det finns en bild på oss när jag just vaknat från operationen. Jag har förlorat allt för mycket blod och är mer grå än vit i ansiktet, jag kan inte riktigt öppna ögonen, och jag har fått Alva och Edvin på mitt bröst. Trots att jag nyss varit nära att mista livet, trots att jag knappt kan se, än mindre röra mig så har jag dragit ner min bh och dragit till mig barnen så att de ska kunna amma.

Aldrig någonsin har jag känt mig så mycket som ett djur. Så jävla stark i allt det sköra.

Den bilden håller jag för mig själv, då det känns som att jag vänder ut och in på min hud när jag tittar på den.

Vi tar den här bilden istället.

Dryga året senare. Vi är i Grekland, vi tinar upp och jag satt på varma stenplattor mest såhär hela dagarna.

Jag har förstått att detta med amning är ytterst provocerande. Hur länge en ammar, om en ammar, vart en ammar. Åsikterna är starka och stora och mammaskammandet vet inga gränser. VA????? Ammade du såååålänge!!!!!! VA?????? Ammade du inte alls????? VA????? Du gör FEL!!!!

Blir helt tokig på att det ska vara så! Att kvinnokroppen och framförallt kvinnovalen ska vara så laddade. Var och en gör väll på sitt sätt! Tänker att alla skulle må så mycket bättre om vi slutade värdera så in i helvete.

Att som förälder få vara med sina barn på sitt sätt, i sin egen kärleksbubbla utan yttre negativt brus.

Att amma tvillingar har för mig både varit som denna Klimt tavla. Den ljuvligaste ljuvlighet och blommor i håret, ett skimmer av rosa hjärtan och kärlek. Men det har oxå varit…..

Just som denna gorillamamma har jag varit ( är nog fortfarande) . Med uttömd blick, helt dränerad men fylld ändå. Till jorden trött, beskyddande, galen och nästan farlig. Ingen rör mina barn, allt ska jag vara för dem. Passa er!

Jag är en gorilla med inslag av en Gustav Klimt tavla. Stark och svag en blandning av allt, det är jag!

Helg så härligt!

Men låt oss titta lite på gårdagen. Fredag eftermiddag spenderades i en fotostudio, eller i alla fall 20 min. Tusen tack till fotografen  som var så snabb, är liksom inte så många minuter att spela på, sådär när eftermiddagströttheten sätter in.

Vi har nämligen blivit intervjuade av Susanne Nylen som skrivit Tvillingboken där vi kommer figurera,  den släpps i Januari. Igår var det alltså dags för fotografering, författaren var så gullig och tog lite bilder bakom fotografen med min telefon.

Ehhhhhh, ja ni ser ju! Känns ändå som att detta är väldigt mycket vår familj. Går inte att tämja!

Alltid, alltid denna överslagshandling hos mig. Morgan slänger upp Alva och jag tror att jag ska få henne i ansiktet eller att han ska tappa henne. Då måste jag både blunda och kasta mig åt sidan……..

Denna bild sammanfattar oss så fint! Alva som alltid är påväg!

Önskar er alla en fin, fin lördag!

I söndags innan alla blev sjuka så drev vi runt i Hammarby sjöstad. Målet var att hitta inhägnade parklekar.

Snart börjar Morgan att jobba helg och då är just dessa inhägnade lekplatser ett måste för en tvillingmamma. Jag fick ett tips från en snäll bloggläsare, tvillingmamma även hon 🙂

Att reka skolor och förskolors lekplatser, de är ju ofta inhägnade. Så bra tips!

Sagt och gjort, hittade ett hägn som låg  jättenära lägenheten, här kommer vi nog hänga en del i höst.

Efter att vi hängt och slängt en stund så drog vi vidare, jag hade sett en rolig ”vattenpark” kul fontäner. Men nära både väg och en liten å så inget jag drar iväg med alla barnen själv på. Men när Morgan är hemma passar det ju perfekt.

Vattenlek funkar visst för både stora och små.

Lite blöta drog vi hem.

Varför åka vagn, när en kan sitta på axlarna!

Trevlig onsdag! Och här kommer veckans poddavsnitt https://play.acast.com/s/familjendahlalling/bea8d489-9edc-4954-8b97-83145de79387

Barnmorskan från East end. Vilken serie! Jag älskar den!

Blir uppslukad. Häromdagen när jag såg de senaste avsnittet så drogs jag tillbaka till min egen tvillingförlossning. Och all vård jag fick både innan och efter.

I serien får den födande kvinnan reda på att det är just tvillingar hon gått och burit på, först under själva förlossningen.

När jag såg avsnittet började jag storböla. Jag tänkte på hur det var förr.

Att det hade varit precis samma sak för mig om jag hade fött barn innan ultraljudets tid.

Edvins hjärtljud gick aldrig att höra på det vanliga sättet. Min barnmorska fick alltid tillkalla ännu en barnmorska. De lyssnade med både maskin och tratt. Men det var som om han gömde sig bakom sin syster.

Jag fick därför alltid ett extra ultraljud, för att se att allt var bra. Och det var det ju.

Är så oändligt tacksam över den sjukvård vi fick!

Hela resan!

Det mäktiga i att få upp två barn i famnen. Storheten!

Hur det fortsätter att vara mäktigt och stort!

När vi sover tillsamman och jag har Alva i min svank, Edvin tätt in i halsgropen. Vi andas samma andetag och är så levande och nära. Och när även Wille och Love kommer in och trycker sig ner någonstans vid fötterna. Då är det så komplett.

Sömnlöst men komplett!

Godmorgon!

Så himla märkligt, idag börjar Morgan jobba……vad hände? Så fort det gick! Fast inte så synd om oss, jobbet mer smyger igång med några dagar här och där. Jag och barnen är ju helt lediga i nästan 2 veckor till.

Igår hade jag en sån där dag när jag skulle pricka av en hel drös med göromål. Men det bidde inte av någonting……

Jag gick mest runt och plockade och drog lite förstrött i småsaker som inte behövde fixas, medan jag drack alldeles för många koppar kaffe.

Tur en har så många barn som styr upp en tillslut.

Det är väll ändå semester de, när en kan hamna bland böckerna och inte måste säga ”nä mamma hinner inte nu! ”

Kul att dom börjar gilla böcker mer på det där sättet att en får läsa lite utan att det behöver riva sönder sidorna.

Lyfta på flikar är hur kul som helst!

Fast allra bäst är det ju när man får trycka på en knapp!

Gulligheternas gullighet! De där lockarna i nacken……

Barnen har räknat ner i flera dagar, för i eftermiddag kommer min mamma hit! Hon ska nämligen vara barnvakt då Morgan och jag ska iväg på äventyr. Men mer om det imorgon!

Så roligt att få visa henne vårt nya om än tillfälliga hem!

Kram på er.

Jag kommer nog tjata om detta endel, men gården där vi bor nu! Åh, den är så bra!

Häromdagen åkte Morgan till landet igen och fortsatte tömma ur huset.

Själv så  packade jag en picknick korg med flädersaft, kakor och filt. Alva och Edvin fick bära och så gick vi ner till gården.

Trevligheternas trevlighet!

Men den här damen roas inte länge av lekplatsen. Tur att gården är stor och lummig. Fast det tar henne bara si sådär 5 minuter så är hela området genomsökt. Sen vill hon bort, ut, vidare! Gärna mot vägen och bilarna…….

Hon är inte bara utforskare, hon är även blomsterarrangör!

Med detta blomsterarrangemang önskar jag er en riktigt fin helg!

Här hittar ni avsnitt två av våran podd. https://play.acast.com/s/familjendahlalling/dendramatiskatvillingforlossningen-

Vi landar i både skratt och gråt. Det blir ett samtal om det svåra, då när livet var så väldigt skört och tråden vi vandrade på var silkestunn.

Det är svårt att prata om för det gör fortfarande ont. Det är skönt att prata om för det lättar på ett tryck!

Tacksamheten över att vi hela familjen har varandra är oändlig!