juni 2019

Godmorgon Söndag!

Ja, för er är det Söndag men för mig är det endast Fredag. Jag sitter på ett tåg mot Göteborg, men detta inlägg kan inte komma ut fören Lördagen är avklarad. Utfall att min kära vän Lovisa skulle råka läsa.

Vi ska nämligen överaska henne med en möhippa! Tjoho och hejsan svejsan!

Så jag styr alltså kosan mot Götet.

Att åka tåg genom ett sommarSverige i skymningen. Min andning som legat högt upp i bröstet far ner till magen.

I denna ljuva sommartid. En vänlig grönskas rika dräkt! Vackert! Vackert! Vackert!

Resten av familjen är kvar i Stockholm. Jag har aldrig sovit borta sen Alva och Edvin kom.

När jag slutade amma så sov jag i ett annat rum ( med proppar i öronen för att inte höra gråten eller börja gråta själv, det kom ingen gråt, men det är ett helt annat inlägg det…) men annars så har jag alltid sovit med dom. Vi har kört lite ”hela havet stormar” och flyttat runt än här en där.

Men så sitter jag då här på ett tåg och kommer inte hem förens på söndag. Jag ska alltså sova 2 hela nätter utan dom. Det är en smula delat. Klipp navelsträngen skriker vissa. Men jag kan inte det, vill inte. Jag förstår det nog inte riktigt, att jag ska sova själv. Ostört! Sova längre än till kl 05! Äta frukost längre än i 5 minuter. Är ju helt underbart såklart! Och jag behöver detta nu, mer än någonsin. För att orka hänga i sista två veckorna innan semestern.

Jo visst är det så att jag sovit förskräckligt dåligt de två senaste åren. Om jag än sovit alls. Tycker ändå att de senaste halvåret har varit lättare. Och varje kväll när jag knycklar ihop mig, knökar ner mig emellan Alva och Edvin så känner jag mig trygg, lugn och så vansinnigt lycklig! Ibland kommer både Wille och Love in och stökar runt nere vid fotändan eller i någon liten skarv som finns kvar. Och då vet jag att om jag rör mig nu så vaknar någon. Jag somnar i någon konstig akrobatisk formation och vaknar allt som oftast med nackspärr. Men! Hur trött jag än är så vaknar jag lycklig!

Och var sover då Morgan tänker ni. Jo, lite varstans, i soffan, på någon madrass eller i någon alldeles för liten barnsäng…..som sagt hela havet stormar.

Men det blir allt bra för mig detta! Inatt ska jag krypa upp i min hotellsäng, bulla upp mig bland kuddarna, snurra in mig i navelsträngen och sova en hel natt.

Godnatt!

I tisdags firade vi skolavslutning och jag började gråta redan till frukost. Jag grät för att fotografiet bakom Wille gjorde mig påmind om åren som gått. Hur bra det blivit. Tacksamheten över att få vara med!

Livsglädjen susar genom hela kroppen. Lyckan över att vi får ha varandra är så stor. Jag tar den inte för given.

För mig är skolavslutningen nästan än mer större milstolpe än födelsedagarna.

Sommaren har just startat och jag tänker på den långa vintern, hur vi kämpat, både barn, föräldrar och lärare. Lager på lager kläder, tunga skridskopåsar, var är alla hjälmarna, fisljumen oboj, vinterkräksjuka, för mycket snö, för lite snö och mörka påsar under ögonen.

Nu firar vi in sommaren och jag gråter av rörelse när jag ser barnen och allt dom har framför sig.

Skrubbsår på knäna, alla iskalla bad, sand i saften, myggbetten, första semestertjafset när alla vill olika.

Lenheten i själen när allt planar ut, ledigheten hamnar på rätt på plats i hjärtat och vi vilar i en hammock någonstans. En ljummen vind mot en kind, smultron på strån, glass från en bensinmack och lukten från varm asfalt.

Hur sommaren blir oändlig och vi får vara tillsammans i all denna blandning av grillos, myggbett och smultron.

Den blomstertid nu kommer
med lust och fägring stor.
Du nalkas, ljuva sommar,
då gräs och gröda gror.
Med blid och livlig värma
till allt som varit dött,
sig solens strålar närma,
och allt blir återfött.

De fagra blomsterängar
och åkerns ädla säd,
de rika örtesängar
och lundens gröna träd,
de skola oss påminna
Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna
som räcker året om.

Jag undrar om det började med en kopp  mintte. Mormor la patiens i skymningen, sällskapad av en kopp te.

Iförd nattlinne och morgonrock, kanske hennes sätt att varva ner. Jag frågade aldrig, men förstod att inte störa i den där skymningsstunden. Men jag sneglade alltid på den lite sirliga blåvita koppen.

Nu bor just den koppen hos mig, den är allt för sprucken för att drickas ur, och det är allt för sent att fråga mormor om skymnings stunden.

Men koppen den får stå framme. Som en påminnelse om det som var, men oxå det som aldrig blev, allt det osagda.

Kanske får kalla den vemodskoppen helt enkelt.

Jag drogs ju som sagt mot den där blåvita servisen och när jag blev vuxen ville jag samla på något eget. Har roat mig med detta samlande i några år och har allt fått ihop en liten servis nu. Som får hänga med och skapa minnen. Inte bara användas vid högtider. Tvärtom är det ju den där trista måndagsmiddagen som det roliga porslinet behövs som allra bäst!

Eller den där första koppen, förlåt, baljan kaffe. När kroppen inte riktigt rätat ut sig ännu. Första klunken! Mmmmmm ( om jag kommer ihåg att öppna munnen vill säga )

Blev extra glad häromdagen då jag fick 2 paraplyer i present! Samma serie som mitt favorit porslin, Mon Amie.

Tänk att ett paraply kan ha så många användningsområden.

Tydligen kan man gömma allt det där som händer på diskbänken!

För att inte tala om underhållning av barnen. Dom roade sig i 3 timmar med detta!

Notera den upponedvända yoghurten i soffan…..