Memory lane

Vädret i Stockholm! Igår tog det mig. Igår gick snålblåsten och regnet rätt in i hjärtat.

Det är på inget sätt synd om mig men igår kändes det så galet segt. Och lite svårt.

Som om jag är i ett mellanland. Och det är jag ju! Jag kan ju lukta på drömmen om vårt hus nu, ja, till och med se och ta på drömmen. Men här i andrahands lägenheten blir hela jag i andra hand. Som om jag hamnat på vänt och mina torra fötter raspar ihop med en tilltagande PMS…..say no more…..

Och igår när jag stod och huttrade som värst i busskuren, min hud var torr och PMSen låg som ett lock över  värden, då tillät jag mig att längta tillbaka en stund. Till den där vintermorgonen förra året, några dagar strax efter Lucia, på vår förra gata.

När vi vaknade upp och vår stad var som inbäddad i bombull och allt vår så bedövande vackert.

Vi bodde ju just vid Allhelgona kyrkan. Den kyrkbacken har varit vår bästa pulkabacke.

Rätt in i härligheten sprang vi!

Wille och Love hängde sig i varenda gren vi sprang förbi, så att all snö rann ner i min nacke och sakta smälte längs ryggraden. Men inte gjorde det mig ett spår irriterad. Jag älskade varje sekund!

Som sagt! Det är inte ett dugg synd om mig! Men vädret alltså! Vädret!!!!

Jag längtar så mycket framåt men finner även förtröstan bakåt.

Nu ska jag smörja in mina fnasiga fötter och ta mig an även denna dag. Stockholm! Ge oss lite snö nu!

Min telefon gör mig ofta påmind om bilder från förr. Det är så fint och jag tänkte att vi tittar tillbaka en stund. Till November 2016.

Första veckan i November 2016 for vi till landet och Klematisen blommande förförande. Jag var gravid med Alva och Edvin och hade nog ont precis överallt.

Åh! Den här bilden…….killarna får hjälpa till att laga mat då jag fick så fruktansvärt ont i ena armen. ( borde ju åkt till akuten egentligen, fick bannor av min barnmorska för det ) Morgan var bortrest på jobb och skulle barnen få i sig någon mat fick de helt enkelt fungera som mina armar. Se på allvaret i Loves blick, tror faktist aldrig de sett mig gråta så av smärta någon gång. Blir lite ledsen när jag tänker på det nu.

Jag var ju som sagt gravid med Alva och Edvin. Hela första delen av graviditeten var fylld med så mycket rädsla. Vi bestämde oss för att nu var det dags att titta framåt och trösta varandra lite. Vi lyxade till det och tog in på hotell en helg. Love gosade runt i morgonrock.

Brasan sprakade så fint och vi gick in i mysläge.

Hittade en flygel att klinka på….

Och åt hysteriskt mycket Nutella.

Gott!

Några dagar senare kom snön och det med besked.

Jösses vad med snö! Jösses att vara gravid med tvillingar och pulsa runt i snö…..

Så fint att titta på dessa bilder, med start i Klematis och slut i en snödriva, på bara några veckor.

Livet!

Och nu är det fredag och snart helg, dags att göra adventsfint här hemma nu. 🙂

Ja hörni! Idag fyller Love 8 år! Älskade, älskade unge!

Jag har skrivit om detta med milstolpar förr, men visst är det fint att få stanna upp en stund och titta tillbaka.

10/11 2011 kom du till världen. Snabbt ville du ut. Förlossningen med Wille tog sina rediga 46 timmar så jag var helt oförberedd på att du ville ut så fort, min kropp hann nästan inte med. Efter 3 timmar, som för mig kändes som 3 minuter så var du här!

Det var så ofattbart stort att du kom till oss! Jag var så trött, så trött, men inte kunde jag sova inte.

Ville inte missa en sekund av dig!

Där på BB med dig tätt intill mitt bröst stod hela världen still. Hudlösa låg vi så en stund. Allt var bara du och jag och dina andetag som varit mina där inuti mig, var plötsligt alldeles dina egna. Dina andetag mot min hud.

Några veckor senare klädde jag ut dig tillsammans med din bror….förlåt….men godare pepparkaka har jag då aldrig sett.

Första året gick så fort och jag älskade varje sekund. Alla stunder, all trulighet, allt gos.

Och tiden den rann på som den brukar.

Så kom då dagen när du gick från att vara bara lillebror till att även bli storebror till inte mindre än två små kottar.

Att jag fick vara med om det, mötet mellan dig, Alva och Edvin. De där första sekunderna när du just blivit storebror och insikten om den samma. Det var så magiskt att mitt hjärt känns så stort som en luftballong när jag tänker på det. Och jag tror jag lyfter till väders av tacksamhet!

Älskade, älskade unge! Idag är det din dag och vi ska fira dig på bästa sätt!

Och alldeles närmast hjärtat bär jag med mig känslan av dig när du nyss las till mitt bröst.

Älskade, älskade unge!

Okej, det är måndag, jag förnekar detta faktum att veckan är igång igen och vänder mig istället mot Halloween ännu en gång. Det här med förklädnader är ju ändå rätt skoj. Jag tänkte vi kunde se hur det har sett ut hemma hos genom åren just när det gäller detta med utklädnad.

Ett år ville Love vara fladdermus spök prinsessa, och som ni nog vet så är Loves önskan min lag.

Wille har varit både mumie och kanske den sötaste vampyren någonsin.

Sötchock!

Enhörning och bebis….åhhhhhh!

Skelettpirat och varmkorv

Jag såg att enhörningen satt och sög på ett batteri…..riktigt skräck för mig. Vi hade hur många bitleksaker som helst. Men så fort de hittade just batterier blev de som galna. Man kan se att han försöker gömma dem för mig. Hua!

Kul med förklädnad helt enkelt. Nu är det väll snart dags att fylla förråden med godis, en vill ju inte stå tomhänt när ungarna börjar ringa på dörren.

Hoppas ni får en fin start på veckan. Jag ska försöka hoppa in i måndagen nu……

I veckans poddavsnitt så pratar vi om det där som jag nästan glömt eller snarare gömt undan.

Missfallet, nu såhär ca 9 år senare är det som känns allra mest, känslan av att jag var så ensam. Att jag inte pratade om det mer, att jag inte stannade upp och kände efter mer. Att jag alltid, alltid vill vidare och framåt. Och mitt enda mål var att bli gravid igen, så fort det bara gick.

Vi blev gravida snabbt inpå igen. Och sen hände livet, jobbet som skulle göras hemmet som skulle skötas, livet som skulle levas. Love kom och lyckan var så stor. Livet var så väldigt levande och det otroligt sorgliga vi varit med om kändes så avlägset.

Eller är det faktist jag som stoppat undan de svåra i hopp om sorgen aldrig ska titta fram igen?

När jag repat mig fysiskt efter missfallet så for vi till Thailand i 2 veckor. Drack annansjuice, åt grillad fisk på stranden, var tillsammans och tog det så lugnt vi bara kunde. Jag gick och fick massage varje dag, nere vid strandkanten, under palmerna lät jag kroppen behandlas, somnade ibland, grät ibland. Kände hur jag återfick tilltron till min kropp.

Vi var en så liten familj och jag älskade oss så mycket. Jag vände det sorgliga ryggen och riktade allt som var jag framåt.

Jag går igenom bilderna och ser hur trött jag var. Vi vilade tillsammans och allt var ju på det stora hela bra.

Men jag tänker ändå på det där, att jag någonstans gjorde mig ensam i min sorg över det som inte blev just då.

Jag hade inte behövt vara ensam. Eftertanke hade varit fint. Jag och Morgan borde pratat mycket, mycket mer.

Den där eftertanken kommer nu 9 år  och 4 barn senare. Kanske finns det utrymme att fundera mer nu, kanske har jag blivit lite klokare, kanske är jag inte lika rädd inför att möta mig själv.

Kanske förstår jag att allt det där en försöker lägg undan eller bädda ner så långt att det aldrig skall komma åter, alltid, alltid kommer tillbaka.

Det som göms i snö kommer fram vid tö……